LÄNKAR
Resan till Kongo!
Bilder på tidiga basenji 1940-

Judging The Basenji 1,   Judging The Basenji 2
BCOA African Stock Project
The Newest African Imports
    
Skolprojektet i Kongo

Valpen och dess tidiga träning
Bitande!!
Basenjins hälsa    
Funderingar kring Våranfall, navelbråck
Klickerträning av valpar!   Avelsinformation
Basenjihanar har brunst på hösten! Fanconitest, Fanconis syndrom
Fanconigenen funnen
Utfodring av basenji. Färggenetik 1, (engelska), Färggenetik 2 (engelska)
Polygenetisk nedärvning
EPI- exocrine pancreatic insufficiency Nytt om sköldkörteltestning!
 
Hundens tänder  


Standard

Basenjin är en av världens äldsta hundraser. Man har daterat den till ca 3000 f.Kr., ibland även ännu tidigare. Det finns avbildningar i Algeriet på basenjiliknande hundar som är så gamla som 12.000 år. I Egypten som anses som basenjins vagga finns avbildningar i pyramiderna på en mindre, spetsliknande hund som har en klocka runt halsen. Denna klocka vill man anse vara ett bevis för att det verkligen är en basenji, för basenjin är den enda hundras som inte kan skälla och i Central Afrika, där man eventuellt hittar basenjin idag, finner man också att ägarna har klockor runt halsen på sina basenjis. Klockorna är ofta gjorda av en nöt eller liknande och som kläpp används ett apben eller en pinne. Klockorna används för att jägarna skall höra var basenjin är under jakten.

Basenjin upptäcktes i slutet av 1800-talet, av upptäcktsresande i Afrika, bland pygméerna i dåvarande Belgiska Kongo och södra Sudan. Flera försök gjordes för att få den till Europa, närmare bestämt England, men de dog i valpsjuka. Men på 1930-talet kom de första att överleva och 1937 visades de på Cruft’s och drog enormt med folk som ville se dem.

Man började föda upp basenjis och rasen har sedan blivit spridd över hela världen. Till Sverige kom den 1951.

Basenjin i Norden är en relativt ovanlig ras med ca. 60-70 registreringar per år i Sverige.
Basenjin är en mycket framgångsrik ras i utställningsringarna med ett mycket högt deltagande.

Basenjin tillhör FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp.

Basenjin kan inte skälla men är inte stum, den kan gnälla, morra, yla och när den blir glad utbringar den ett joddlande läte. Detta skall inte förväxlas med en morrning. En joddlande basenji är en glad basenji! Men en del joddlar mycket lågt, speciellt hanarna men tikarna kommer ofta upp i ett högre tonläge.

Basenjin är en jakthund och tillhör de s.k. ”sight hounds”, vilket betyder att de jagar mycket med synen. Men den har en mycket duglig näsa också. Basenjin är en mycket duktig jägare och kan med lätthet döda sitt byte. Detta får man inte glömma som basenjiägare. Tyvärr så används inte basenjin idag som jakthund hos oss utan endast som sällskaps- och utställnings- hund. Numera kan man dock tävla i lure coursing, vilket snabbt blivit populärt.

Basenjin är en medelstor hund av spetstyp, ca. 40-43 cm i mankhöjd. Pälsen är kort och silkeslen och finns i flera färgvarianter, svart och vit, röd och vit, trefärgad och brindle och vit. Den skall ha vita tassar, vit svansspets och vitt bröst. Vit krage, bläs och vita ben är tillåtet med alla varianter från en vit fläck i nacken till en bred vit krage. Röd och vit är den vanligaste färgen.

            
                          brindle                                      svart/vit                                         trefärgad                          

Huvudet skall ha de karakteristiska rynkorna i pannan som ger ett förbryllat uttryck. Nosen skall vara väl utfylld och kort.

 

           

Basenjin skall röra sig flott och energisnålt, inga onödiga benlyft varken fram eller bak. Benen skall röra sig som pendeln på en gammaldags väggklocka.

Basenjin skall vara en kvadratisk hund med kort rygg och ett speciellt attribut är den knorrade svansen som skall ligga ner på sidan.

      

Helhetsintrycket skall var en elegant hund med aristokratisk hållning, den skall vara finlemmad, för den skull inte tunn, utan ha en god benstomme.

En basenji kanske inte är en hund för vem som helst utan man måste vara behäftad med en god portion humor. Den är inte en svansviftande tiggare utan kan vara reserverad mot främlingar, men den skall INTE vara aggressiv. En basenji lär sig oerhört fort, både negativa och positiva saker, och det är mycket viktigt  att kunna vägleda sin basenji genom ”tonåren” med många positiva erfarenheter.

Man tränar sin basenji främst genom att ”lära” den hur man uppför sig, istället för att korrigera fel beteende. En basenji behöver mycket stimulans, både mental och fysisk. Den älskar att lära sig tricks och den visar gärna upp hela repertoaren på en gång.

En basenji utvecklas fysiskt mycket fort och en sex månaders hane kan vara för mycket om man tar strid med den, den består av 8-10 kg muskler. Den har ett stort motions- och frihetsbehov och man vinner mycket på att lära den vara lös och att den får springa fritt en gång om dagen.

Vill man absolut ha en hund att tävla lydnad med skall man INTE välja en basenji. Men vill man ha en utmaning och kan man ta basenjins livsglädje med humor och vill man ha en hund att dela livets glädjeämnen och bekymmer med, skall man absolut välja en basenji.


 

 ”En basenji blir aldrig din slav, men den kan bli din bästa vän!! 

Att leva med basenji:

Nora, Yulara Elanora, var ute i skogen med matte och råkade hamna mitt i älgjakten. Det var sagt att denna dag skulle det inte vara någon jakt, men ändrade planer. Plötsligt gick Noras koppel upp och hon kom lös. Matte stod och ropade och plötsligt dök det upp en jägare. Nu blev matte nervös! Hennes älskling lös mitt under pågående jakt. Hon bad mannen meddela sina jaktkamrater att en liten brun och vit hund var lös. Mycket snart kom ett meddelande tillbaka; ”Jo då, vi har en liten brun och vit hund som har ställt en älg åt oss!!” Matte blev alldeles ifrån sig och bad dem att inte skjuta. De lovade! Fem minuter senare ringde de igen och sa, ”Nu skjuter vi för den står så fint.”

Jägarna sköt och nästa rapport som kom vara att älgen sprang en bit efter skottet och när de kom fram stod basenjin med strupgrepp på älgen. De sköt den igen.

Historien slutar med att Nora sitter i famnen på jägarna och delar deras skinkmackor och hon är inbjuden till nästa års jakt.

Min egen Fagge, Ch Yulara Fulared Fagus, som jag faktiskt tävlar lydnad med, hade hittat ett tygstycke i skogen. Av någon anledning var detta tygstycke väldigt kul och han ville absolut inte släppa det ifrån sig och han lät mig inte komma nära. Då smet han bara längre bort. Han slet och rev och hade hur kul som helst. Jag vände honom ryggen och ignorerade honom och gick iväg. Han kom direkt springande, det var inte kul längre.

Varje gång vi passerade detta ställe så sprang han iväg och busade med dessa tygstycken. Och jag samlade in alla jag hittade.

Så en dag när vi kom dit och han skulle sticka iväg så sa jag som vanligt ”Nej!” och tro det eller ej, han stannade hos mig. Jag hade honom fot och han var hur duktig som helst. Nu hade pengen trillat ner! Jag var hur stolt som helst.

Så fick han springa iväg igen. Han for som ett spjut 50 m längre fram på stigen och där hade han ytterligare ett tygstycke. Lurad!! Ni skulle sett hans uttryck med tygstycket i munnen. Jag skrattade så tårarna rann!

 Så kan det vara att leva med en basenji!