Lite viktig information!

Läser på en del hemsidor runt om i världen om att deras hundar inte är fanconitestade utan det sägs att de är fanconifria genom sina
föräldrar som är testade troligen fria. Detta är inte alls i linje med vad det testande labbet och OFA, vilka registrerar våra resultat, säger.
Så länge vi inte kan testa för den direkta genen så garanterar man inte 100% korrekthet i testen och därför inte heller att en valp är fri
bara för att föräldrarna är fria. Varje enskild individ måste testas. När och om vi har den direkta testen så är det också bara den första
generationen som kan bedömas som fri via sina fria föräldrar. SKK godkänner inte heller test med munskrapa, utan endast blodprov och
identitetsbevis godkänns för registrering i SKKs databas. SKK kommer inte heller att börja registrera våra resultat om inte SBS ansöker
om det, det sker alltså inte automatiskt.

De svar vi får från OFA säger alltid
probably clear/troligen fri,
probably carrier/troligen bärare
probably affected/troligen affekterad (sjuk)

Läs mer:
http://www.basenjihealth.org/Linkage-FAQ.pdf
http://www.offa.org/dna_cbp.html
http://kennet.skk.se/skk/?id=571&sprak=sv

Fanconi-lite nya funderingar..........................
© Mia Löwbeer, oktober 2007

Nu när vi har testen för fanconi, dvs att vi med DNA kan urskilja om våra hundar är troligen fria från sjukdomern, troliga bärare eller att de troligen blir sjuka, dvs symtomatiska, längre fram i livet, så har nya frågeställningar kommit upp. Har man en fanconisjuk hund så brukar de första symtomen komma mellan 4-7 års ålder, dvs de spiller socker i urinen. Men nu med testen så har vi fått veta mycket tidigare att min hund faktiskt är sjuk. Jag ser fortfarande inget på den och lever i en drömvärld att så kommer det att vara länge än. Nu har några basenjiägare som fått sina hundar konstaterade sjuka via testen bestämt sig för att titta på hur det ser ut vad gäller njurens kapacitet och hur den kompenserar för förlusten av viktiga ämnen. Det har då visat sig att de sjuka hundarna faktiskt redan är sjuka, dvs njuren är i full gång att försöka upprätthålla en balans och göra sitt jobb. Alltså hundens system är redan inne i en process som för den närmare att den visar de första symtomen för sin ägare, nämligen att spilla socker i urinen. Detta är helt logiskt, njuren klarar av att kompensera så länge den har mer än 1/3 av sin kapacitet kvar och vi ser ingenting på vår hund. Men när kapaciteten har minskat med mer än 2/3 det är då vår hund får problem. Den börjar spilla socker, den börjar dricka och kissa allt mer och till slut håller det inte längre och den får akut njursvikt. Detta är en mycket individuell process som kan ta allt från 6 månader till många år för varje enskild hund.

Man har alltså inte tidigare kunnat titta på detta, alltså detta att kontrollera hur min "sjuka" hund faktiskt mår vad gäller njurarnas kapacitet och funktion, så det ska bli mycket spännande att se om detta kommer att bidra till att de hundar som är sjuka faktiskt kommer att må mycket bättre när man sätter in behandling mycket tidigare. Men samtidigt ska vår målsättning vara att från och med nu ska vi inte föda upp fanconisjuka basenjis längre. Vi uppfödare har ett enormt ansvar nu och framför allt så gäller, att det är viktigt att informera både gamla och nya valpköpare om hur det ligger till. Vi kanske till och med i dagsläget bör rekommendera en valpköpare att testa just deras hund för den ligger i riskzonen för att vara sjuk. Men det positiva med allt detta att från och med nu behöver vi inte det med största sannolikhet. Det är nu vi kan göra kloka och enkla val, nämligen att aldrig para två hundar som är bärare av fanconianlaget med varandra. På så sätt så bör denna sjukdom vara utrotad från vår population på ca 12 år, men det betyder inte att den inte skulle kunna dyka upp igen. Vi kommer länge än att ha anlagsbärare i populationen men så länge vi bara parar dem med fria individer så undviker vi sjuka djur. Vår strävan bör också vara att försöka sprida andelen fria hundar i populationen så att vi inte hamnar i en flaskhals vad gäller val av avelsdjur. Detta är inget problem tror jag, vi är av naturen sådana att vi vill nog gärna para fritt med fritt och det är kanske där den stora faran ligger, att vi slår ut bärarna för tidigt ur våra avelsprogram. Så en klok balansgång i valen av avelsdjur är som vanligt lika viktigt nu som förr!

Men för alla som undrar och funderar så är det så här:

Att så länge vi parar en bärare med en som är fri så blir inte valparna sjuka.