Fjällvandring med basenji
Tandådalen 2003 

 


Uppe på Flatfjället

 

Av de många olika aktiviteter man kan göra med sin basenji tillhör fjällvandring en av de absoluta höjdpunkterna.

Så en dag i början av augusti packades bilen för färd mot Transtrandsfjällen, närmare bestämt Tandådalen. ”Gammelhundarna” visste ganska snart vad som var på färde men Taimi som aldrig varit däruppe förut undrade nog. När bilen packas för Åland vet alla vad som är på gång. Efter en lång och varm färd var vi framme. Klar och hög fjälluft mötte oss.

Första dagen tog vi tjuren vid hornen och bestämde oss för att gå Saldalen, en oerhört vacker ravin full med enorma stenblock där vattnet rinner under stenarna.

Alla fyra hundarna släpptes och rumlade runt i ljungen, Taimi mer än de andra. Hon hade inte varit med förut och visste inte att man bör spara på krafterna. Stigen in i ravinen går i början genom något som närmast kan likna djungel, blommor och gräs av alla slag och plötsligt små öppningar med små dammar med absolut kristallklart vatten. Hundarna njöt av varje steg.

Plötsligt var det bara sten under våra fötter. Nu började en mödosam och koncentrerad vandring i några kilometer. Varje steg måste ske med kontroll av stenblocket, sitter det fast eller ligger det löst. Fagge och Mayi, de gamla rävarna, gick för det mesta högre upp på sluttningen i blåbärsriset och Gaia sprang lite olyckligt och gnällde. Det är enormt jobbigt för hundarna som ibland glider ner med benen mellan stenblocken och myggorna började göra sig påminda. Taimi var den som imponerade på mig denna dag, hon var oerhört fokuserad på uppgiften och valde de absolut bästa vägarna och det dröjde inte länge innan jag gick i hennes fotspår. Inte en sten som rörde sig eller var hal!

Efter denna mödosamma inledning öppnade sig dalen och vi kom ut på en stor äng, vilken vissa år är vattenfylld. Denna dag var myggorna plågsamma, vi var insmorda i ”Mygga” men det var inte läge för en rast. Varmt var det också men klokast var att bestiga Stornärfjället och inte förrän vi var uppe på kalfjället och vinden kom till hjälp blev vi av med myggorna. Äntligen rast! Alla fyra hundarna rullade ihop sig och vilade i solskenet och vi kunde äta vår medhavda matsäck.


Taimi vilar ut i ljungen!
 

Resten av vandringen gick uppe på kalfjället och hundarna spred ut sig i den blommande jungen.

Dag två och våra kompisar med rottweiler Brenda anslöt sig och vi gick på hjortron jakt. Inte fullt så brant bestigning denna dag men desto längre istället. Det blåste kallt så både hundarna och vi sökte lä i svackorna. Men, det var hjortron vi skulle plocka. Alla sa att det inte fanns några. Skam den som ger sig, så vi gick på våra gamla ställen och visst fanns det bär. Kanske inte så många som vi upplevt andra år och det blev många ryggböjningar. För det mesta en böj/bär!

Hundarna som varit med förr visste att när vi tar av oss ryggorna och går sakta omkring kan de ligga och lata sig och vakta ryggsäckarna. Alla utom Taimi! Hon har inte varit med förut och fjällpipare och ripor retades med henne. Taimi har alltid varit väldigt lättlärd och tittar hur de andra hundarna gör, så efter tre språngmarscher hade hon fattat det hela. Hon la sig också och njöt i solen.

Hjortrona ja, jodå det blev hela 11 liter och det var mogna bär så hem och koka sylt.

Nu hade mina flickor, Mayi snart 11 år, Gaia som precis lämnat iväg sina sex valpar, Taimi som varit halt sedan i juni och Brenda 8 år och inte i toppkondition, varit ute två dagar i rad på tuffa vandringar. De skulle få en vilodag.

Fagge, Lasse, Barbro (min kompis) och jag skulle bestiga ”Väggen” på Hundfjället. Väggen är en mycket brant fjällsluttning där man kör speedski på vintern, dvs de kör rakt ner i full fart och den som kör fortast vinner, man mäter alltså km/tim.

Vi började klättra och man orkar 10-20m och sedan måste man vila. Vi passade på att äta blåbär och dricka under vilopauserna. Där det är som brantast håller man i sig i blåbärsris och fjällbjörk.

                                           
Mayi i Saldalen                                                               Utsikten över Saldalen efter klättringen upp
 

Fagge var också ovanligt stillsam, bara gick och när vi vilade så lade han sig. Träningsvärk??

Hundfjället är otroligt vackert och det måste vara något med ljuset där för bilderna blir alltid så fina därifrån. Uppe på kalfjället fanns det massor av blåbär så resten av promenaden plockades det bär till följande morgons frukost.

Väl hemma igen skulle jag ut med de vilande hundarna. De andra gick för att basta, så jag med fyra basenjis plus rottweiler gick upp för ”Kalven”, ett annat fjäll, för att bara rasta hundarna. Alla basenjisar var lösa! Plötsligt small det bara till och tre röda basenjis försvann som en blixt nerför fjället. Men, det var fyra röda rumpor som hoppade?? Taimi var hos mig. Vad var nu detta? Jo, mitt framför näsan på dem hade en hare hoppat upp och rödingarna for iväg, även Mayi. Så de sprang nerför fjället och där var det bara sten och sand. Jag stod kvar och visslade men inga hundar. Det var inget annat att göra än att gå ner. Fortfarande inte ett ljud. Plötsligt hörde jag ylningar från fjällsluttningen. Ja så kan det gå, de hade gått vilse! Jag visslade mer och Fagge kom. Det var nog bara att gå hem med dem och sticka ut och leta efter tanterna. Uppe vid huset kom det rapporter.

-Letar du efter två hundar? Det kom en hare med två hundar efter sig genom byn här.

Hundarna hade tydligen sprungit både fort och långt och nu hörde jag ylningar från alla håll, nere vid hotellet, uppe vid parkeringen och sista nästan vid huset. Jag sprang dit och där höll Gaia konsert! Hon blev jätteglad. Men var var Mayi? Hon dök upp bakom kröken och bjöd på en lång joddling. Hela trakten var engagerad i mina hundar på ett positivt sätt, det stora bekymret var om de skulle komma ut på vägen.

Alla var så välbehållna hemma igen, men av intet blev deras vilodag!

Välbehållna? Hemma var de och verkade OK, men så såg jag blod. Vad hade hänt? Alla hade skinnflått sina femte trampdynor på frambenen, alltså den där trampdynan de har lite högre upp på benet. I och med att de sprungit rakt ner bland sand och sten så hade de antagligen bromsat med den. Mycket slick och putsning och sedan sov de hela natten. De hade klart ont följande dag.

Upp på fjället för mera hjortronletning skulle vi. Jag insåg mycket snart att detta var inte så kul för tre röda basenjis! Aj vad det gjorde ont med skinnflådd trampdyna och torr renlav, jung, mossa, sten……. Tur då att Första hjälpen väskan var med. Plåster på och sedan bandagerade jag runt alltihop. Hundarna var mycket tacksamma och vi kunde fortsätta vandringen. Hela veckan hade vi ett underbart väder och solen sken på oss. Den här dagen hade vi sill och nubbe med oss upp på fjället och kan det vara härligare än hög fjälluft, trevligt sällskap, fem hundar som ligger lugnt och vilar runt omkring oss och så sill, potatis, ägg och nubbe på toppen av fjället.

Hur gick det då med hjortronletningen? Inte så bra, så jag övergick till att plocka en hink med blåbär på kalfjället. Dessa blåbär var så otroligt goda, så söta och saftiga. De hade stått i solen nästan dygnet runt.

Veckan gick fort och det är bara att konstatera att det finns inget bättre än detta för att hämta ny energi inför hösten och vintern. Varför just dessa fjäll, (som en del inte vill kalla fjäll). Jo, det finns INGA RENAR. Det går alltså att gå med lös hund.