Demokratiska Republiken Kongo 2008
foto © Mia och Lars Löwbeer

Skolprojekt i DR Kongo

 

Jag är lat, bortskämd och rik!

Den 27 januari styrde vi alltså kosan mot Uganda först, för vidare tranport till DR Kongo. Målet med resan var att få se basenjis i sin naturliga miljö och om allt skulle gå vår väg så hoppades vi på att få med några valpar hem också.

Så här i efterhand när man är hemkommen och resans mål uppfyllts så känns det som att detta är det mest egoistiska jag gjort i hela mitt liv. Vad har jag för rätt att åka dit och bestämma att jag vill ha deras hundar? När man ser hundarna runt hyddorna så ser de väl- mående ut, fina i hullet och de har en uppgift. Tikarna far illa under själva digivningstiden men verkar hämta sig kvickt efter att valparna avvänts. Priset är naturligtvis högt och de flesta valparna dör innan de uppnått åtta veckors ålder men sen verkar även de komma ikapp.

Det starkaste minnet blir ändå människorna och barnen. De lever i ett av världens fattigaste länder vad gäller befolkningens tillgångar, men ett av jordens rikaste länder vad gäller naturtillgångar. Ett land så totalt förstört av krig, all infrastruktur borta och människorna strävar för dagen. Men den glädje och generositet som fanns var så överväldigande. Alla ropade och hejade.

Vi bodde på en katolsk missionsstation och blev fantastiskt omhänder-tagna. Vi hade även chartrat ett plan från MAF- Missionary Aviation Fede-ration, som tog oss från Uganda in i Kongo. På missionsstationen bodde några från Läkare Utan gränser och de var där för att organisera för en stor vaccineringskampanj, dvs de skall börja vaccinera mot mässlingen.

Ett otroligt vackert och stolt folk, långa, smala och stiliga. Kvinnorna med många underbara hår-frisyrer. Vi såg nästan ingen som såg undernärd ut och runt hyddorna fanns höns, getter och ankor och någon enstaka gris. På matsedeln stod ris, kyckling och getkött plus maniokblad, blev som spenat. Alla har en liten åkerlapp ute i djungeln och man kan skörda tre olika skördar/år. Man odlar t.ex. jordnötter, ris och maniok.

Våra dagar bestod i bilåkande på vägar som inte finns, så var vi mycket förundrade över att bilen över huvudtaget höll för påfrestningarna. 10km/tim var vår snitthastighet. Vi skumpade fram och tillbaka och kroppen fick en välbehövlig "massage". Faktiskt så försvann alla spänningar och onda axlar efter en dag i bilen. Ibland stod man och väntade på oss vid stigen och ibland så såg vi några öron inne bland hyddorna och vi slängde oss ut ur bilen. Överallt blev vi glatt bemötta och de tyckte det var kul att vi ville ta kort på deras hundar. Vi lärde oss mycket fort att det gällde att trycka på avtryckaren snabbt om vi ville ha hundarna med uppstående öron och svansen upp. Så fort vi gick emot dem så visade de underdånighet och ägarna fångade in dem genom att lyfta upp dem i frambenen.
Det var också fantastiskt att det var tyst när vi närmade oss. Inte ett skall utan bara några joddlingar och en hane som ömsom joddlade ömsom ylade när vi gick in på gården.

De hundar vi såg var de flesta av mycket god typ, väldigt många som hade en svanskringla och en del med rakare svans. Vi såg alla färger, även en mahognytri och en del sadeltecknade. En bland-ning av allt från de som hade mycket vitt till de som hade minimalt med vitt. Väldigt många med fantastiskt pigment och mörka ögon, fantastiska skuldror och överarmar och sunda och starka.

Valparna som vi köpte var helt underbara, överlevare allihop, och jag har nog inte sett en valp äta med mer frenesi någonsin. De hade slagits för varje munsbit antagligen, så det gick inte utfodra dessa tillsammans. Först fick de skumpa runt i bilen tills vi var hemma igen, sen fick de ett bad, avmaskas och så X-spot eller Frontline i pälsen. Ja ni skulle sett de maskar som bajsades ut nästa dag!! Otroligt ändå hur fort de hämtade sig och med lite mat i magen så såg de jättefina fin ut efter en par dagar. Koppel hade de aldrig haft och bur aldrig sett men de accepterade detta utan knot.

Detta var mitt livs resa och oerhört starka känslor fick utlopp. Jag är så oerhört tacksam att jag fick chansen att göra detta och kan inte nog tacka alla som uppmuntrat oss. Nu kan jag sitta på hemmet sen och rulla tummarna och säga "Jag gjorde det!"

Nu börjar etapp två av resan, dvs. väntan på att våra två ska komma hem och så växa upp och visa vad de är för några. De är storjoddlare till min stora förtjusning, de joddlar nästan varje gång man tittar på dem. Ja detta blir en lång resa och naturligtvis är förvänt-ningarna höga men allt har sin tid.
Fyra stycken små basenjis kom till USA också, så sex totalt.

Tack till våra reskamrater Jon Curby, Tonda Curry och Erika Davies och alla som jobbade för att detta skulle bli en sådan succé.

Mia och Lasse

 


Under flygningen från Entebbe, Uganda, till Kongo så flög vi över världens näst största regnskog.
Bara grönt, grönt, grönt och någon enstaka boning.


Typiska Zande hyddor, dvs runda. En del med väggar och en del med bara tak.
Observera papayaträdet. Det var mums det med lite citron på.


Floden Uele vid Dungu.

          
Den första hund vi såg och hon uppvisade alla typiska basenjiegenskaper inklusive joddling!
Känslan när jag såg henne var överväldigande, detta hade jag väntat på sååååå länge! :-))


Den täta vegetationen vi skulle forcera hela tiden!


Drygt två veckor gamla valpar!

                    
Riskakor bakas                                                                           Termitstack


Lilla Kitoko där han hittades


Cykel, ja nästan alla transporter sker med cykel. Vägarna är totalförstörda och det återstår bara
som några små cykelstigar. Ibland såg man cyklar som var så överlastade att man undrade hur
det var möjligt att ta sig fram. Ett annat transportsätt är ju att bära på huvudet.

       
               En av de två brindlevalpar vi såg                                         En liten pojke som ville sälja sin vuxna svartvita.


Inga leksaker hade barnen men en hemgjord fotboll av lite plastpåsar
och snören var lycka. En klubba från Sverige var uppskattad! :-))


Många barn hade machetes med till skolan och det var ett arbetsverktyg bland alla
andra. Barnen hade sina sysslor att utföra när de gick hem, de skulle ha med palmblad
och gräs för att laga taken, ved till elden och leta efter maniokrötter till middagen.


En av de fina frisyrerna!

 


Vi fick punka en dag. Ingen pump och inget reservdäck hade vi med!
Det blev en intressant eftermiddag innan vi kunde åka vidare. Alla barn
kom springande från skolan och vi räknade med att det var mellan
300-400 barn som omringade och vi kände oss som utställda på museum!


Svart/vit högdräktig tik. Den eventuella pappan var mycket upprörd över att
vi trängde oss på, han joddlade/ylade för att tala om att han var på sin vakt.


Ekologiska bananer, ja dessa bananer var något annat är de man köper här hemma.


Lilla Asuma där han hittades.


Vi rörde oss i gränslandet mellan djungel och savann.

              
Syster Pascalina med Mia och Angali
 


Man med palmnötter


En liten whisky innan middagen!


Traditionell stol


Begravningsplats, inspirerad av den arabiska tiden.


John Valk och Asuma


Denna tik, Anjali, var värd hela resan. Hon var i strålande form, dräktig, mycket social och
hade en riktig knorr. När vi såg henne stod hon så fint men alla dessa hundar uppmuntras
inte i att hålla upp svansen och öronen utan så fort man närmar sig så visar de underdånighet
och fäller svansen och viker ner öronen.


"Mission completed!" Hela gruppen plus de sex valpar som kom med hem.
Tonda med Ziki och Kitoko, John Valk, Mia med Angali, Lasse med Asuma, Erika med Chui,
Jon Curby med Kumba, Richard vår säkerhetskille, Jean-Pierre vårt allt-i-allo, Louis vår chaufför,
Pascal vår andra chaufför och Michael, John Valks snickare, som tillsammans med Jean-Pierre
cyklade runt bland boningarna och berättade att vi var på väg.

       
Angali med träklocka gjord av borassusnöt och med kläpp av ben!


Vi vill åka hem!!!
Här i lyxrummet på hotellet i Entebbe, Uganda.