Neri, Mia och Pansy 1973

Neri kom in i mitt liv 1972. Jag ville prova något annat än basenji, hade fortfarande basenji, och valde mellan några få raser. Efter att ha besökt några kennlar så blev valet en engelsk springerspaniel, levertecknad med tan. Hon var ju alldeles bedårande. Vi hade då gamla Pansy och hon fick en tuff tid med en vild valp men tacklade detta bra.

Neri ville jag ju mest ha för lydnad och bruks och hon visade goda anlag och vi tävlade lite grann både i lydnad och spår. Hennes utställningskarriär gick om intet pga ett kraftigt underbett. Hon var annars en mycket snygg springer och ett minne jag har är när Hans Lehtinen dömde henne, ville ju ha en 2:a på henne för eventuellt annat championat, och han blev helt begeistrad i henne och sa "vi hugger av henne underkäken".

Neri växte upp med basenjis och det roliga var att hon började prata basenjispråk, hon skällde aldrig. Gamla Pansy var en bra fostrare och Neri själv blev en utmärkt kamrat till Andy när han kom. Det var mysigt för en liten basenji att ligga med en varm och mjuk springer.

Neri var i mitt liv när det kretsade mycket kring hundar av alla slag. Jag hade två somrar i rad hundpensionat på Skabbholm, Åland. Det var en jätteskoj tid. Hundarna var där 6 veckor i rad. En hund som verkligen levde upp där var goldenpojken Kicken, han hade hjärtfel, var överviktig, slö och gick på medicin. På Skabbis var han ute hela dagarna, badade, lekte, härjade, gick ner i vikt, fick kondis och när han kom hem så kunde han sluta med medicinen.


Arim, Pansy, Neri, Kicken

Neri dog en för tidig död efter att på midsommardagsmorgonen 1979 bli ormbiten rakt i bröstet. Hon klarade själva bettet men det visade sig att hennes lever och njurar tagit stryk och hon utvecklade diabetes med en oerhörd törst och urinering som följd. Så senare på hösten så tog vi beslutet att ta bort henne. Ett liv med dagliga insulinsprutor var inte ett alternativ, hon hatade sprutor.


Neri och Andy