Potus äventyr i Neistenkangas

"Och så är han hemma! Potus. Och Zita hos Åkes pappa.Hon joddla som bara den när hon kom dit. Eller som Åkes pappa sa "Hon jojkar". Potus saknar henne och gnyr lite ynkligt. Vid ett tillfälle så trodde han att han hörde henne när det lät som hon krafsade på vår sovrumsdörr, så han spetsade öronen riktigt och sprang iväg dit. Ingen Zita... Potus vill inte bli lämnad ensam. Så fort någon av oss går ut så blir han orolig och gnyr.

Tratten gillar han inte heller. Men den får han faktiskt ha på nattetid. Annars har vi hittat en fleecepyjamas för hundar som funkar riktigt bra. Än har ju inte stygnen börjat klia... så värre blir det väl sen. Stygnen ska bort om en 10-14 dagar. Han har order om att hålla sig lugn, ingen kraftig motion eller häftiga rörelser. Och så ska vi ta tempen på honom varje dag första veckan. Det var delar av levern, höger njure och tunntarmarna som hade åkt in i "thorax". Dessutom fanns en reva i levern, men det var den som veterinären bedömde skulle självläka. Navelbråcket är borta!

Det blir skönt när allt kommer att återgå till det vanliga, att man blir lite småless på dessa hundar som ska ut, varje dag, flera gånger om dagen - vi ska inte klaga! Att vår dotter Ellen blev knivrånad på sin nyinköpta moped förra veckan, det är en annan historia i ett annat forum... Nu vill vi bara ha det lugnt och skönt i vår vardagstillvaro. Åtminstone ett tag...

Tack alla ni som engagerat sig och stöttat.

Vi hörs,
Karin och Åke"

"Potus mår bra. Ovanligt bra efter en så stor operation". Så sa vårdpersonalen när de ringde på Åkes mobil. Det efterlängtade samtalet kom nu idag, onsdag, på eftermiddagen vid 17-tiden. Pust, vad skönt att höra! Potus sitter i sitt bås och tittar glatt nyfiket på allt och alla som går förbi.Och viftar på sin svans, som han alltid gör. Det är vår Potus det! Självklart lär han väl sova en hel del också, med all smärtlindring. Men ändå. Dräneringsslangen som fått sitta kvar efter operationen, så att eventuell vätska ska rinna ut, har de tagit bort nu eftersom den inte behövdes. Senare ska man ta några blodprover och om allt fortsätter att se så bra ut kanske han kan få komma hem imorgon. Herrejissus! Innan operationen, när vi lämnade in honom, sa man att han kommer att bli "sjukskiven" en två veckor med ordination "burvila". Det blir jättebra. Potus älskar sin bur. Vi får nog se till så att sambon Zita får flytta in till gammelhusse (Åkes pappa), ett par dagar i alla fall. Annars blir hon orolig över varför Potus "måste" sitta i buren. För den gillar inte hon, inte med dörren stängd. Och själklart vill vi ju inte att hon ska komma åt att slicka i såret.

Tänk vad som kan hända! Inte trodde vi det när Åke for upp till Neistenkangas på älgjakt med Potus. Zita höglöpte så hon fick stanna hemma. Och bilen som körde på Potus. Eller det som hellre stämmer; att Potus sprang för att hälsa emot bilen som skulle parkera inne på tomten....Sedan att han rusade iväg. Antagligen skrämd. Och så att han var borta nästan 22 timmar. Tänk att han ändå kom tillbaka!! Troligen uppstod diafragmabråcket i kontakten med bilen. Sedan gjorde det ju inte skadan bättre av att Potus var ute hela natten i kylan och oroligt sprang.... Vad han har varit med om vet ju bara han själv. I allafall har jag lärt mig att man ska lita på sin magkänsla när man tycker att hunden inte mår bra, fastän han nästan är som vanlig. Åtminstone för en utomstående. Kvällen, samma dag som vi fått reda på att han måste opereras, och man bett oss vänta med att komma in till Strömsholm till nästa morgon (givetvis om det blev akut skulle vi åka in direkt), så ville han dra sig undan och la sig under matsalsbordet, ensam.... Nä det var inte kul. Jag steg upp till och med på natten för att se att han andades och levde... och Åke rensade kantareller till sent på natten...

Neo är ute också på sina äventyr hör vi. Dessa kullbröder. Monica som har Noni (som hade massakerat en tejprulle idag!?) får nog hålla uppsikt. De är ju alla från samma kull. Och lite egna verkar de också vara.

Dessutom, alla ni som undrar varför Potus heter just Potus. Jo, han föddes i samma ögonblick som Obama svor presidenteden borta i USA, så det fick bli Yulara N'Obama eftersom det var en N-kull. Och det namnet förpliktigar. Så vi googlade och fann http://www.potus.com/, Presidents of The United States. Så nu vet ni det! Och vad skönt att han mår bra! Helt underbart. Imorgon får vi veta mer."

/Karin

Kortet är taget precis när Potus kom hem till Västerås från älgjakten och visst ser man nu på hans ögon att han inte mådde bra.

Potus med "fåntratt" på och nål i benet. Strax ska sköterskan ta och bära iväg med honom. "Ta väl hand om honom"...

"Potus är alltså på Strömsholms Djursjukhus. Vi var igår med honom till veterinär på återbesök, eftersom han fortfarande inte såg ut att må riktigt bra. Och så ville han inte äta... och för mycket vila sig för att vara en 8 månaders valp. Veterinären kände igenom noggrant och försiktigt, men hittade inget. "Vi tar ett par röntgenbilder för säkerhets skull". Och där såg man det; diafragmabråck. Så det bidde att åka till Strömsholm! Veterinären sa ändå att han var ovanligt pigg för att ha den diagnosen...

Nu är han opererad och allt gick bra. Både levern och tarmarna låg fel. Levern var något skadad, men det trodde veterinären skulle självläka. Vi väntar på vad man kommer att säga imorgon när man ringer från vårdavdelningen. Vi återkommer."

/Karin och Åke

Del 1
Efter flera dagars älgjakt i norra delen av Sverige, springades lös med ett maximalt avstånd från husse på 30 meter var det dags att ta upp potatis där vi bodde. Och det var då det hände!

Potus var lös på gården med ett saftigt köttben från en älg och höll sig nära som vanligt, då Potus nyvunna vän Elisa, 13 år, plötsligt kom med sin mamma i bil körandes in på gården vilket fick Potus att släppa sitt ben och rusa mot deras bil. Allt gick så fort men vad vi tror hände var att Potus träffade kofångaren med huvudet som gjorde att att han snurrade runt. Han for upp som en raket och sprang 50 meter där han gjorde en kullerbytta, tittade på husse som ropade "POTUS KOM", det hjälpte inte utan han for mot landsvägen 150 meter bort. Potus var nu försvunnen och vi sökte med tre jakthundar utan resultat. Sedan provade vi med en polishund på ett annat ställe där vi hade fått information om att Potus hade blivit sedd just efter denna incident 400 meter söder ut. Han spårade Potus 300 meter till ett vattenfyllt dike två gånger, men sedan tog spåren slut, troligen hade Potus haft en annan hund efter sig som var nyfiken på vad det var som var så liten och snabb (närmaste gården har två lösa hundar).

Vi sökte igenom alla hus och skogspartier där vi trodde att Potus kunde ha gömt sig, utan resultat, hur många platser fanns kvar..? Det vi tror är att vi såg Potus vid tio på kvällen när vi sökte honom rakt väster ut 1 km åt det håll där vi hade tagit vanliga promenader tidigare i veckan. Husse gick ut i mörkret för att lägga ut sin jacka på ett strategiskt ställe och även så att doften av husse skulle bli spår för Potus hem...Det blev nästan 6 km i mörker. Klockan var nu efter midnatt och husse behövde sova för att kunna gå upp kl 4 för att fortsätta att leta och när husse tittade ut i mörkret när han skulle gå och lägga sig tyckte han att han såg ett par ögon i mörkret bakom ladan... (kan ha varit Potus som spanade på sin transportbur med den mysiga korgen som stog på bron)...

Letandet fortsatte hela morgonen. Allt genomsöktes och husse var mycket orolig eftersom det hade varit flera minusgrader på natten och allt var ju nytt för Potus. Husses pappa tog en kort tupplur mitt på dagen för att orka fortsätta med letandet och då han vaknade och tittade ut satt en liten frusen Potus i sin transportbur! En halv köttbulle hade han ätit och han var så glad att se gammelhusse så han hoppade upp i hans famn.Lyckan var fullständig och hela byn pustade ut.

Potus är fortfarande tagen av händelsen och har nu kommit hem till Västerås och sambon Zita och resten av familjen. Jättetack till Monica för ditt stöd och all hjälp. Nu hoppas vi alla på att Potus blir sitt gamla jag - "Världens lyckligaste hund".

/ Husse Åke Anunti